Detta inlägg är bara ännu en simpel reflektion över något jag kom att tänka på.
Vi har alla varit där. Vi har alla känt känslan. När 99 % av våra tankar helt plötsligt konverteras till klichéer och vardagen förvandlas till en slags dimma där inget längre verkar intressant. När den logiska delen av hjärnan lämnar in sin avskedsansökan och världen börjar snurra i vinklar som får oss att vilja spy och skratta samtidigt. Låt oss för enkelhetens skulle kalla denna känsla för "Galenskap".
Enligt min erfarenhet finns det tre typer av "Galenskap". Lycklig och olycklig. Dom flesta av oss föredrar förmodligen den lyckliga versionen, då den oftast i alla fall garanterar en period av glädje, skratt och fjärilar i magen. Efter det kommer utmaningen om att försöka hålla "Galenskapen" vid liv. Vissa klarar det, andra gör det inte.
Sen har vi den olyckliga versionen. Den som gjort att generationer av människor skapat musik, målningar, böcker, dikter och pjäser med deppiga, jobbiga teman för att försöka sätta sina blödande inre i fysisk form.
Sist men inte minst har vi det jag valt att kalla gråzonen. När man inte kan bestämma sig för om känslan i magen är fjärilar eller bara en stor spya. När man flyger tre meter upp i luften varje gång mobilen vibrerar för att det kanske är svaret på om man ska springa ut och skrika i ren och skär glädje, eller ännu en gång sätta sig och lyssna på deppiga låtar och svära bittert till fluffiga kärleksfilmer.
Enligt mig själv är Gråzonen den värsta av dom tre. För jag vet att den oftast leder till olycklig ”Galenskap” och den där förbannade känslan: ”Vad är det för fel på mig?”
Jag tänker låtsas att min bitterhet inte märks. Det finns förmodligen en väldigt bra förklaring till varför det oftast går som det går. Alla människor kan ju inte funka ihop med alla. Tyvärr.