Sagan Om Den Impulsiva Pojken 1.0

Detta inlägg skriver jag mestadels för att jag behöver dela lite glädje med världen. Glädjen över att jag är som jag är!

Jag har alltid varit väldigt spontan och impulsiv av mig. Alltid gillat idéen om att göra det man känner för och göra det NU! Så fort jag försöker planera något, t.ex resor och dylikt så känner jag mig bara låst och begränsad. Jag vet inte riktigt varför men den där känslan jag får när jag bara kastar mig in i något verkar väga tyngre än logik.

Som när man en skoltrött dag på gymnasiet stack och hängde i Köpenhamn över dagen. Eller som när man bara skulle kolla mailen och råkade köpa en weekendresa till London. Eller bara hoppade in i bilen och åkte och hälsade på en vän man inte träffat på länge!

Men som mina vänner fått erfara många gånger under åren är jag inte helt lätt att ha att göra med när jag får för mig att jag vill göra sådana saker. Jag kan ringa upp folk mitt i natten och föreslå att vi ska dra utomlands över helgen utan att tänka längre än att jag själv har råd och möjlighet.
Det är då människan i luren säger nåt i stil med:

"För helvete Simon... Klockan är o2.oo på natten och både du och jag ska jobba hela veckan!" Eller: "Hur ska vi komma till flygplatsen? Hur ska vi ha råd med mat? Har du ens ett giltigt pass?!"

Det jag brukar svara då är: Men komigen nu fan, det löser vi hur lätt som helst!
Sen hittar jag på någon galen plan om hur vi pantar burkar för att kunna betala bensinen till bilen, packar väskan full med snabbmackaroner för att slippa köpa mat och bor på nåt ställe som kunnat liknas vid Anticimex våta dröm!
Jag önskar verkligen att flera av dessa galna idéer blivit av, för hur fucked up resan dit än blir så vet jag att jag alltid kommer ha ett underbart minne av "den där gången då vi gjorde den där grejen som egentligen bara var helt galen och i verkligheten otroligt ogenomtänkt".

Min impulsivitet håller mig på bekvämt avstånd från den påtvingade "Verkligheten" vi alla lever i och jag tror att det är impulsiviteten som till stor del gör att jag är som jag är. Och trots att jag vet att 99% av mina galenskaper är just helt galna så kommer jag nog för alltid hoppas att dom flesta blir genomförda. Hjärnan är oftast full med så mycket annan skit än minnena man kunnat ha.

Så på Tisdag slänger jag mig i sann Simon-Anda på tåget till Kastrup och sen flyget vidare till Amsterdam! Jag stannar tills på söndag och vet inte hur/när jag kommer kunna ta mig till mitt hostel som jag dessutom inte kan checka in på förens dagen efter jag kommit fram. Men jag vet att det löser sig och jag vet att jag kommer kunna skratta åt hur det löste sig långt efteråt!

"Skit i magkänslan, det kan bli kul!"

Peace!

En tanke från pojken som aldrig sover 2.0

Detta inlägg är bara ännu en simpel reflektion över något jag kom att tänka på.

Vi har alla varit där. Vi har alla känt känslan. När 99 % av våra tankar helt plötsligt konverteras till klichéer och vardagen förvandlas till en slags dimma där inget längre verkar intressant. När den logiska delen av hjärnan lämnar in sin avskedsansökan och världen börjar snurra i vinklar som får oss att vilja spy och skratta samtidigt. Låt oss för enkelhetens skulle kalla denna känsla för "Galenskap".

Enligt min erfarenhet finns det tre typer av "Galenskap". Lycklig och olycklig. Dom flesta av oss föredrar förmodligen den lyckliga versionen, då den oftast i alla fall garanterar en period av glädje, skratt och fjärilar i magen. Efter det kommer utmaningen om att försöka hålla "Galenskapen" vid liv. Vissa klarar det, andra gör det inte.

Sen har vi den olyckliga versionen. Den som gjort att generationer av människor skapat musik, målningar, böcker, dikter och pjäser med deppiga, jobbiga teman för att försöka sätta sina blödande inre i fysisk form.

Sist men inte minst har vi det jag valt att kalla gråzonen. När man inte kan bestämma sig för om känslan i magen är fjärilar eller bara en stor spya. När man flyger tre meter upp i luften varje gång mobilen vibrerar för att det kanske är svaret på om man ska springa ut och skrika i ren och skär glädje, eller ännu en gång sätta sig och lyssna på deppiga låtar och svära bittert till fluffiga kärleksfilmer.

Enligt mig själv är Gråzonen den värsta av dom tre. För jag vet att den oftast leder till olycklig ”Galenskap” och den där förbannade känslan: ”Vad är det för fel på mig?”

Jag tänker låtsas att min bitterhet inte märks. Det finns förmodligen en väldigt bra förklaring till varför det oftast går som det går. Alla människor kan ju inte funka ihop med alla. Tyvärr.

En tanke från pojken som aldrig sover 1.0

Detta inlägg kommer inte innehålla någon historia om någon speciell händelse ur mitt liv utan är bara en simpel reflektion över något jag kom att tänka på.

Det finns vissa människor som kan träffa så jävla rätt. Med enorm tyngd och precision.

Människor som lämnar en liten bit av sin själ i allt dom gör på ett sätt så att andra människor kan känna det.

Jag är inte en av dessa människor. Inte enligt mina egna mått mätt i varje fall.

Det jag syftar på i det här fallet är vissa musiker, låtskrivare, sångare och sångerskor.

Det finns ett antal människor i världen som skapat saker som kan få mig att förflytta mig från mina ljusaste platser till dom mörkaste jag upplevt och även tvärtom.

Och dom gör det på ett sätt som jag oftast inte riktigt kan förstå. Och DET är en egenskap som jag alltid kommer sträva efter, men kanske aldrig kommer finna.

Föds man till musikaliskt geni? Eller handlar det helt enkelt om att ha lite potential och någon gång råka få en liten knuff i rätt riktning? Vad har jag som gör att jag kan mäta mig med mina personliga genier?

Brody Dalle's plågade sång och skrik när hon sjunger The Hunger.

Elliott Smith med sitt "enkla" djup och otroliga melodikänsla.

Bon Ivers fantastiska falsett som får mig att känna mig hopplös när han sjunger Skinny Love.

Dave Grohl när han ensam med endast en akustisk gitarr och sin skrovliga stämma får Best of You att kännas som att få en slägga av ärlighet i ansiktet.

Vart kommer allt det där ifrån? Hur tar man sig dit? Hur och när vet man om man har det?

2009 såg jag Coldplay på Roskilde. 50,000 personer stod efter konserten och sjöng på Viva la Vida och i stort sett allt jag kunde tänka på i mitt konsertrus var att jag fått höra The Scientist live. En låt som hade följt mig i så många toppar och dalar sen jag var 15 gammal och som fortfarande är med mig. Såhär i efterhand kommer jag knappt ihåg resten av konserten och det är så sjukt. Att jag kunde stå mitt bland 50,000 skrikande, hoppande människor och bara drömma mig tillbaka 5 år i tiden utan att ens blinka. Det är nog så jag hade valt att beskriva "det där" tror jag. Förmågan att genom sin musik kunna få en annan människa att praktiskt taget glömma bort vart han/hon är. Genom att med en liten bit av sin själ och sina konstiga tankar, kunna få en drömmande människa att bli så uppfylld av minnen och känslor att han/hon inte märker den enorma, högljuda skaran runt omkring sig. Att med sina egna innersta känslor kunna ge så många andra man bara kan möjligheten att sätta ett finger på sina egna känslor.

DET är något jag alltid kommer att sträva efter och som jag förhoppningsvis, en dag på riktigt kan lyckas uppnå.

Nobody said it was easy. - Chris Martin